En sjukhuspräst erbjuder inga enkla svar – när döden närmar sig letar alla efter meningen med livet som varit

18.5.2020 - Hälsa

Ulla Ullgren har arbetat som sjukhuspräst i nästan 30 år. Hon är med och hjälper på HUS:s cancerklinik och på Nya Barnsjukhusets vårdavdelning Miraklet där människorna, som hamnar att stå ansikte mot ansikte med döden, försöker lösa frågorna som definierar deras liv.

På cancerkliniken på Mejlans sjukhus har man bröllop. Ett par som har varit sambor i mer än 40 år har beslutat att gifta sig när döden närmar sig för den ena av dem. Kärleken dem emellan har inte ändrats på något vis, men äktenskapet underlättar betydligt de praktiska arrangemangen, såsom arvskifte och andra ekonomiska frågor.

I en sådan situation kommer sjukhusprästen Ulla Ullgren för att viga paret. Ullgren har varit sjukhuspräst sedan 1994 och hon har ursprungligen specialiserat sig på sitt yrke i Kalifornien.

- Jag fick min första arbetslivserfarenhet i en miljö som vi nuförtiden kallar mångkulturell. Jag var enda lutheranen där och redan då väcktes insikten om att sjukhusprästen är till för alla, oberoende av vilket religiöst samfund de hör till.

Ullgren betonar att hon, och också hennes nuvarande kollegor i Finland är öppna för att prata med alla som behöver prata, oavsett kyrka eller religion. Dessutom samarbetar de gärna med företrädare för andra trossamfund och hjälper vid behov patienterna att kontakta sin egen kyrka.

Som stöd för patienter och vårdare

Till sjukhusprästens arbete ansluter sig en seg fördom att prästen kommer på plats endast för att ge välsignelsen inför sista resan. Många är rädda för prästens närvaro på sjukhuset, eftersom det råder en stereotyp om, att en människa som lever inte behöver en präst.

Men för det mesta är Ullgrens uppgift ändå att uttryckligen tjäna levande människor. Hon ger andligt och existentiellt stöd till patienterna och anhöriga men också till sjukhuspersonalen.

- Min uppgift är också att stöda de anställda för att orka i arbetet och till exempel med olika vårdetiska frågor.

Allt detta berättar om att även ett sjukhus sist och slutligen är en helt vanlig arbetsplats. Där finns glädje och problem precis som på en vanlig arbetsplats. Därför har många behov av en samtalspartner som man kan bemöta med en så låg tröskel som möjligt. Ullgren själv - såsom många andra sjukhuspräster - har en arbetshandledarutbildning som stöd för sin roll.

- Många människor tycker till exempel att ett cancersjukhus är en plats där döden lurar runt varje hörn. Människorna är förvånade över hur mycket hopp och värme det finns i denna atmosfär. De flesta tillfrisknar och åker hem härifrån.

Att ta avsked lyfter fram grundfrågorna

Mycket av Ullgrens arbete handlar naturligtvis ändå om döden. En patient har ofta behov av att diskutera just när han eller hon vid en allvarlig diagnos eller vid beslut om att avbryta vården börjar inse livets begränsningar.

- Många saker i detta arbete har förändrats under årens lopp, men den grundläggande mänskligheten förblir densamma. De frågor och tankar som väcks hos en patient och dennes anhöriga, när en människa insjuknar allvarligt, är eviga. Vi människor står alla på samma linje inför en sådan sjukdom.

Den grundläggande oron och frågorna är mycket lika oavsett person. Tanken om att ens egen existens upphör får även den starkaste att stanna upp. I det ögonblicket behöver människorna särskilt de betydelsefulla sakerna som kan anslutas till det levda livet.

- Det är lättare att ta avsked när man upplever att de egna förhoppningarna och förväntningarna med livet har uppfyllts. Men samtidigt orsakar det ett motsatsförhållande, att när det finns så mycket gott i livet, så skulle man naturligtvis inte vilja ge upp det. Vanligtvis det goda, som är svårast att ge upp, är sina närstående. Man stöter sällan på människor, som tycker, att de inte har fått arbeta tillräckligt. Oftast funderar människan på om hon älskat tillräckligt och om hon har varit älskad.

Hur klarar sig de som lämnar att sörja?

Alla frågor är naturligtvis inte större än livet. När döden närmar sig är det också viktigt att fundera på de vardagliga praktiska frågorna för att trygga de närståendes framtid. Att man ännu på sjukhus vill gifta sig ansluter sig uttryckligen till detta.

På sjukhuset kan man se hur vanligt det är att människorna inte har förberett sig för döden. Inom familjerna finns det ofta en arbetsfördelning, och plötsligt kan man finnas i en situation där familjemedlemmen som alltid har skött de ekonomiska frågorna inte längre kan ta hand om dem.

- Vi uppmuntrar människorna att prata om dessa frågor, för människorna brukar i allmänhet inte tänka på dem när de själv är mitt i en kris. Det är också bra att redan på förhand komma ihåg att, det att man ordnar saker eller förbereder sig inför döden, inte för döden närmare.

En sak som förverkligas på en praktisk nivå och som människan kan bli tvungen att tänka på och möta, är också hur de sörjande närstående som lämnar kvar ska klara sig utan henne. Om en patient har barn i växande ålder, så innebär förlusten av en förälder en traumatisk upplevelse.

- Den andra förälderns roll betonas i detta fall. Även om situationen också är förlamande för de vuxna, är det värsta man kan göra mot ett barn att vägra prata om den avlidna föräldern på grund av den egna sorgen. För ett barn är det verkligen viktigt, att man berättar om den avlidna föräldern för barnet och att barnet också själv får prata om den avlidna föräldern.

Prästen lyssnar men trugar inte på svar

Även om man också behandlar praktiska frågor är en egenskap i prästens roll alltid tydlig enligt Ullgren:

- Prästen är inte här för att ge svaren.

Människan ansvarar själv för sitt eget liv och ingen annan kan utifrån erbjuda enkla lösningar på de stora frågorna. Människorna som står vid en sjukdom frågar ofta prästen först om, varför har detta hänt. Om man har levt ett sunt och moraliskt korrekt liv, kan människans hela världsbild rubbas, när man trots detta ändå får en cancerdiagnos.

- Det här arbetet lär en uttryckligen, att det inte finns några svar. Eller snarare det, att svaren är något som människan själv måste hitta.

Ullgren berättar, att prästens uppgift är att finnas vid sidan av människan och att ställa frågor tillsammans med denne. En människa måste själv hitta vad som är viktigt för henne och vad som leder henne framåt.

Inom den moderna samhällsvetenskapen har man observerat, att detta behov av förklaringar kan ha sina rötter i det faktum att den moderna människan har ett stort krav på berättelseliknande inlägg i livet. Allt måste vara en del av något större sammanhang. Människan har vant sig vid att världen är full av kalkylmässigt producerade medieföreställningar, där man för allt ger orsak och verkan, men dramabågens lagenligheter och trösten med planenlighet hittas inte lika naturligt i ett helt liv.

Även om samhällsdebatten idag i huvudsak fokuserar på farorna med berättelseliknande inlägg, har Ullgren en mycket mera positiv föreställning av begreppet i dödens kontext. Hon betonar att berättelseliknande inlägg kan vara den bärande kraften för en människa i livets slutskede.

– Religionsfilosof Sami Pihlström har uttalat sig så fint, att ingen ska utifrån ge betydelser för en annan människas lidande, men om människan själv hittar dem, så ska ingen ta bort dem av henne. Någon kan få mycket kraft från tanken att detta inte är en slump utan att det finns en berättelse bakom allt.